London above all!

Klassen på Serie A är återigen bevisad. Italienska serieledarna Milan går och förlorar hemma mot engelska fjärdeplacerade Tottenham.

Lennons kontring efter en felpass från en viss Zlatan Ibrahimovic var något av det vackraste jag sett på länge. Eller egentligen inte, men det var längesen en sådan liten person kunde bringa ut en sån glädje. Löpa från halvplan, gå förbi Yepes och slå in bollen till Kaknästornet (Crouch) som utan vidare kan slå in den i ett rätt så öppet mål.

Den här matchen gick ju bra, trots att folket såg Spurs som utdömda efter Bales skada. Fan ska vi med Bale till när vi har spelare som Pienaar och Sandro som verkligen klev fram igår och gjorde sitt jobb bra. Lägg då på spetskompetensen och briljansen hos spelare som Aaron Lennon och Rafael van der Vaart/Luka Modric, addera Gomes storspel i målet med flera enhandsräddning och du har ett recept för Champions League-avancemang.

Jag skulle nästan vilja påstå att Milan hade lite tur med det här resultatet, för hade publiken inte varit så bra på att påverka så hade laget kunnat reduceras både en och två gånger. Flaminis vansinnestackling på Corluka hör ju hemma på en annan planet, och Gennaro Gattuso är ju bara rent allmänt idiotisk. Nu spekuleras det i att UEFA kommer stänga av Gattuso efter en utredning.

Dagen efter slog Arsenal regerande spanska mästarna Barcelona på hemmaplan efter mål av van Persie och Arsjavin. Då kan man, aningen oseriös, säga att Premier League en gång för alla visat sin överlägsenhet, en naturlig sådan.

Tyvärr kommer det ju inte att hålla hela vägen eftersom att Arsenal lik förbannat kommer åka på stryk så att det bara smäller om det i returen. Det lär dock finnas Londonlag kvar i kvartsfinalen, trots detta. Tottenham, som är erkänt hemmastarka, borde klara av att gå vidare med överläget från första matchen. Dessutom ställs Chelsea mot FC Köpenhamn, vilka de enligt fotbollens fysiska lagar ska slå. Köpenhamn har dock visat tidigare att man kan bryta mot dessa lagar, då man till exempel klarade av kryss mot Barcelona och slog både Panathinaikos och Rubin Kazan i gruppspelet.

England, to infinity and beyond!

Falsk Kärlek

Jag hörde en historia häromdagen. Det var någons lillebror som under loppet av två år hunnit avverka tre fotbollslag, Arsenal, Manchester United och Chelsea, med det enkla skälet att ”De kan ju faktiskt vinna serien”. Det är ju en för jävla go mentalitet. Det klassiska, att vända kappan efter vinden. Men är det kärlek på riktigt då?

Svaret på den frågan är nog: Nej, det är det inte. Det är en form av plastkärlek, ungefär som boråsarnas kärlek till fotboll. Det är som att gå från att vara vapenvägrare till vapenälskare för att man inser att ”Jäklar, de som har vapen kan ju faktiskt vinna genom att skjuta oss”.

Jag kan själv uppriktigt säga att jag inte alltid hållit mina nuvarande favoritlag varmast om hjärtat. Har haft andra favoritklubbar i mina unga år, men då handlade det mer om att man höll på ett lag för att kompisarna gjorde det. När man däremot upptäcker ”sitt eget” lag så är det en annan sak. Då är det en form av kärlek. En kärlek som inte direkt går att förklara. Man kan inte sätta det svart på vitt varför man gillar laget, utöver de som säger ”för att de är bra”. Det är lite som att bli kär i verkligheten. Det är inte alltid man klarar av att beskriva varför man är kär eller vad det är man ser hos den andra individen. Det bara är någonting.

Därför kan det kännas så tungt när en annan del i den kärleksrelationen bara sviker en. Jag tänker då främst på spelare som ständigt under sin tid i klubben bedyrar sin kärlek till den och dess fans, bara för att sedan göra något som egentligen aldrig en skulle komma på tals. Ett sådant exempel är Fernando Torres som många gånger påtalat sin kärlek till Liverpool, jag vill också minnas att han hävdat att han aldrig skulle kunna spela för en annan engelsk klubb än ’Pool. Lik förbannat skrev han på för Chelsea häromdagen.

Då måste man ändå ha en viss respekt för spelare som faktiskt är ärliga med vad de gör. Benoit Assou-Ekotto i Tottenham till exempel. Han är ärlig med att han spelar fotboll för att han är bra på det, det är hans yrke. Han går inte ut och påstår sig ha en stor kärlek till klubben bara för att vinna supportrarnas kärlek. Det behövs inte. Så länge man bara gör sitt jobb så blir man ändå accepterad.

Ska man uttala sig om sin astronomiska kärlek till klubben och dess fans, då bör man faktiskt vara det. Man bör vara hängiven och dedikerad till klubben. Det finns ett flertal sådana spelare som verkligen bör hedras. Några snabba exempel kan ju vara Ryan Giggs i Manchester United, Raúl som spelade länge i Real Madrid och Fredrik Risp som sagt att "Jag skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än att spela för en annan allsvensk klubb än Mesta Mästarna!”

Nej, härmed efterfrågas mer ärlighet och äkta kärlek. Ut med plastamöget!

4-0

KATASTROF

Håkan Mild - Passiv som aldrig förr

Sällan har man varit så tacksam för Håkan Milds segdragna affärer som nu. Hjörtur Logi Valgardsson är som alla känner till klar för IFK Göteborg. Den kontrakteringen drog ut på tiden eftersom att Mild först ville undersöka möjligheten att plocka in ett par argentinare. Mild är känd för att inte vara världens snabbaste i att kontraktera spelare, utan han gillar att vänta och se.

Milds väntan gjorde den här gången att argentinarna fick tid att ta ordinarie plats i sina respektive klubblag, och därför är de inte möjliga att värva längre. Då väljer man istället att erbjuda kontrakt till en av de två islänningarna som har varit på provträning, nämligen Logi.

Hur kan man då vara glad över att gå miste om ett par tekniska argentinare, och istället få in en vänsterback från ön i Atlanten? Det räcker att titta ett par år tillbaka i IFK Göteborgs historia för att inse varför tankegångarna går som de gör. Den som är lite insatt i transferhistoria känner till att ”Blåvitt” har haft lite otur vad gäller ”videobrassar” förr. Några man minns är ju Martin Crossa och Mamadou ”Big Mama” Diallo, som båda kom inför säsongen 2003, och försvann efter bara ett år.

Med hjälp av lite önsketänkande kan man tänka sig att Mild aldrig ville ha in argentinarna i år, utan att han bara ville sätta Logis dåvarande klubb Hafnafjördur under lite press. För den som har minnet med sig känner ju till att den gode Håkan själv råkat ut för fenomenet med misslyckade sydamerikaner. Under sitt första år som sportchef låg han ju faktiskt bakom två stycken mindre lyckade värvningar, uruguayanen Alejandro Lago och argentinaren José Shaffer.

Islänningar däremot har varit väldigt lyckosamma i ”Blåvitt”. Logi blir den fjärde spelaren i A-truppen som kommer från ”ön som Gud glömde”. Samtliga islänningar som fanns i truppen sedan tidigare är stora stjärnor i klubben. Får man då välja är det ju självklart att man hellre plockar in en viking från Island än ytterligare ”videobrassar” med stor risk för flopp. Att islänningen dessutom fick väldigt mycket beröm, såväl från medspelare och ledare som från supportrar, redan under provspelsperioden gör ju att man tror på det ännu mer.

Det känns bra att få in en naturlig, modern vänsterback. Det har vi saknat sen Oscar Wendt försvann för ett gäng år sedan. Dessutom känns det som att Logi dessutom är ett riktigt energiknippe, precis som sina landsmän. Kombinationen som han har med ren kraft och bländande teknik gör att han kan bli dödlig. Han kommer tillföra en helt ny dimension till anfallsspelet.

Det som nog är mest klockrent med hela den här affären måste ju vara det faktumet att en spelare med ett sådant namn som Hjörtur Logi Valgardsson går till IFK Göteborg, ordvitsarnas Mekka.
Nej, jag är glad att valet föll på Valgardsson, man får väl säga att det var en logisk värvning på alla sätt och vis. Men när man börjar massimportera islänningar på det här viset som vi gör, då jäklar snackar vi logistik!

IFK Göteborg, 2011

Försäsongen är gång, Allsvenskan 2011 stundar om ett par månader, hur är då läget i Blåvitt?

Man har uttalat en fortsatt satsning på 4-2-3-1 som spelsystem. Drugge är klar, fler spelare kan vara på gång in. Då är det klart roligt att spekulera i hur en startelva kan se ut kommande år. Förutsatt att både Ragge och Adam stannar så är de två givna för mig i fyrbackslinjen. Som det ser ut just nu så är det ena mittbacken och vänsterbacken som är problemet. Hjalmar håller inte på någon av positionerna, det känns som att han numera är tjommen som finns i laget mest för att han alltid har funnits där. Kalle måste vara på väg ut, han har inte fått chansen av JO tidigare och han lär ju knappast få chansen i år heller. Råttan har försvunnit, Björlund har försvunnit. Vad finns det då för alternativ kvar, Dyre?

Missförstå mig inte nu, men jag tror inte att Dyre håller för en startplats i en allsvensk toppklubb som mittback. Inte ännu. Han var en grym stand-in när Adam gick sönder 2009, men det räcker nog inte fullt ut ändå. Ragge kommer högst troligt försvinna efter den här säsongen, om inte tidigare. Värva in en ny mittback av hög allsvensk klass nu, och låt sedan Dyre ta Ragges plats när han försvinner. Till dess får han lira i U21 och vara bänkis i A, så att han får lite mer kött på benen.

För vänsterbacken kan man ju klart se Lund som ett alternativ, men jag kan inte påstå att jag gillar honom alltför mycket. Han känns inte säker i sitt spel. Visst, han är duktig offensivt och så, men defensivt är han en riskfaktor. Han har ingen säkerhet i spelet. Han försöker sig konstant på en massa chanstacklingar som bara sätter lagkamraterna i skiten. För den som har minnet med sig så var det precis en sådan chanstackling som föranledde Flavios kvittering i den hemska matchen i november 2009.

Angående Kalles situation så tror jag att han i alla fall hade behövt en utlåning. Han behöver få spela 30 matcher på en säsong. Han måste få känna att oavsett om han gör en tabbe en match så kommer han få spela nästa match. Det förtroende är viktigt att han får om han ska kunna nå tillbaka till sitt forna spel.

Mittfältet då? Seb känns som en given köttare på mitten, samtidigt som han är grym på att transportera boll. Bredvid honom vill jag se Elmar Bjarnason, som jag tycker inte riktigt har fått chansen centralt som han förtjänar. Han är en tekniker som hittar briljanta spellösningar gång på gång.

Offensivt till höger vill jag se Sella, om han klarar av att hålla en fortsatt hög nivå, i annat fall så kan Bärkroth dela den positionen med honom. Drugge vill jag se i den offensiva innermittfältsrollen så att vi får en passningsskicklig spelare som kan agera som länken mellan mittfält och anfall.

Till den vänstra mittfältsrollen vill jag flytta ner Tobbe. Det är den positionen han tränar som i landslaget, och det är hans egentliga naturliga position. Han själv är inte negativ till ett positionsbyte, och ryktet som går är att ledningen har diskuterat den möjligheten. Med det självförtroendet han har från de två senaste säsongerna så tror jag att han hade kunnat utföra underverk som en kantlirare, där han dessutom kan skära inåt i banan och bli som en extra anfallare.

Längst upp i planen vill jag se Pärlan eller Söder. Båda två har haft problem den senaste tiden, båda har varit skadade, men nu tror jag att de är på gång. Söder har inte riktigt hittat tillbaka sen långtidsskadan från U21-EM och Pärlan har inte riktigt kommit in i laget och spelstilen ännu, men bättre sent än aldrig?

I alla fall så kan man, beroende på hur man vill spela, variera mellan de två anfallarna. Pärlan om man vill satsa på inlägg, Söder om man istället vill satsa på spel längs marken med högt tempo. Detta innebär att man får en bra bredd, många möjligheter och att man kanske inte är så jävla lättlästa denna säsongen.

Ja, förresten, Sandberg i mål såklart. Det gubben är på gång, det är hans år i år. Årets målvakt månntro?