London above all!

Klassen på Serie A är återigen bevisad. Italienska serieledarna Milan går och förlorar hemma mot engelska fjärdeplacerade Tottenham.

Lennons kontring efter en felpass från en viss Zlatan Ibrahimovic var något av det vackraste jag sett på länge. Eller egentligen inte, men det var längesen en sådan liten person kunde bringa ut en sån glädje. Löpa från halvplan, gå förbi Yepes och slå in bollen till Kaknästornet (Crouch) som utan vidare kan slå in den i ett rätt så öppet mål.

Den här matchen gick ju bra, trots att folket såg Spurs som utdömda efter Bales skada. Fan ska vi med Bale till när vi har spelare som Pienaar och Sandro som verkligen klev fram igår och gjorde sitt jobb bra. Lägg då på spetskompetensen och briljansen hos spelare som Aaron Lennon och Rafael van der Vaart/Luka Modric, addera Gomes storspel i målet med flera enhandsräddning och du har ett recept för Champions League-avancemang.

Jag skulle nästan vilja påstå att Milan hade lite tur med det här resultatet, för hade publiken inte varit så bra på att påverka så hade laget kunnat reduceras både en och två gånger. Flaminis vansinnestackling på Corluka hör ju hemma på en annan planet, och Gennaro Gattuso är ju bara rent allmänt idiotisk. Nu spekuleras det i att UEFA kommer stänga av Gattuso efter en utredning.

Dagen efter slog Arsenal regerande spanska mästarna Barcelona på hemmaplan efter mål av van Persie och Arsjavin. Då kan man, aningen oseriös, säga att Premier League en gång för alla visat sin överlägsenhet, en naturlig sådan.

Tyvärr kommer det ju inte att hålla hela vägen eftersom att Arsenal lik förbannat kommer åka på stryk så att det bara smäller om det i returen. Det lär dock finnas Londonlag kvar i kvartsfinalen, trots detta. Tottenham, som är erkänt hemmastarka, borde klara av att gå vidare med överläget från första matchen. Dessutom ställs Chelsea mot FC Köpenhamn, vilka de enligt fotbollens fysiska lagar ska slå. Köpenhamn har dock visat tidigare att man kan bryta mot dessa lagar, då man till exempel klarade av kryss mot Barcelona och slog både Panathinaikos och Rubin Kazan i gruppspelet.

England, to infinity and beyond!

Falsk Kärlek

Jag hörde en historia häromdagen. Det var någons lillebror som under loppet av två år hunnit avverka tre fotbollslag, Arsenal, Manchester United och Chelsea, med det enkla skälet att ”De kan ju faktiskt vinna serien”. Det är ju en för jävla go mentalitet. Det klassiska, att vända kappan efter vinden. Men är det kärlek på riktigt då?

Svaret på den frågan är nog: Nej, det är det inte. Det är en form av plastkärlek, ungefär som boråsarnas kärlek till fotboll. Det är som att gå från att vara vapenvägrare till vapenälskare för att man inser att ”Jäklar, de som har vapen kan ju faktiskt vinna genom att skjuta oss”.

Jag kan själv uppriktigt säga att jag inte alltid hållit mina nuvarande favoritlag varmast om hjärtat. Har haft andra favoritklubbar i mina unga år, men då handlade det mer om att man höll på ett lag för att kompisarna gjorde det. När man däremot upptäcker ”sitt eget” lag så är det en annan sak. Då är det en form av kärlek. En kärlek som inte direkt går att förklara. Man kan inte sätta det svart på vitt varför man gillar laget, utöver de som säger ”för att de är bra”. Det är lite som att bli kär i verkligheten. Det är inte alltid man klarar av att beskriva varför man är kär eller vad det är man ser hos den andra individen. Det bara är någonting.

Därför kan det kännas så tungt när en annan del i den kärleksrelationen bara sviker en. Jag tänker då främst på spelare som ständigt under sin tid i klubben bedyrar sin kärlek till den och dess fans, bara för att sedan göra något som egentligen aldrig en skulle komma på tals. Ett sådant exempel är Fernando Torres som många gånger påtalat sin kärlek till Liverpool, jag vill också minnas att han hävdat att han aldrig skulle kunna spela för en annan engelsk klubb än ’Pool. Lik förbannat skrev han på för Chelsea häromdagen.

Då måste man ändå ha en viss respekt för spelare som faktiskt är ärliga med vad de gör. Benoit Assou-Ekotto i Tottenham till exempel. Han är ärlig med att han spelar fotboll för att han är bra på det, det är hans yrke. Han går inte ut och påstår sig ha en stor kärlek till klubben bara för att vinna supportrarnas kärlek. Det behövs inte. Så länge man bara gör sitt jobb så blir man ändå accepterad.

Ska man uttala sig om sin astronomiska kärlek till klubben och dess fans, då bör man faktiskt vara det. Man bör vara hängiven och dedikerad till klubben. Det finns ett flertal sådana spelare som verkligen bör hedras. Några snabba exempel kan ju vara Ryan Giggs i Manchester United, Raúl som spelade länge i Real Madrid och Fredrik Risp som sagt att "Jag skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än att spela för en annan allsvensk klubb än Mesta Mästarna!”

Nej, härmed efterfrågas mer ärlighet och äkta kärlek. Ut med plastamöget!