Falsk Kärlek

Jag hörde en historia häromdagen. Det var någons lillebror som under loppet av två år hunnit avverka tre fotbollslag, Arsenal, Manchester United och Chelsea, med det enkla skälet att ”De kan ju faktiskt vinna serien”. Det är ju en för jävla go mentalitet. Det klassiska, att vända kappan efter vinden. Men är det kärlek på riktigt då?

Svaret på den frågan är nog: Nej, det är det inte. Det är en form av plastkärlek, ungefär som boråsarnas kärlek till fotboll. Det är som att gå från att vara vapenvägrare till vapenälskare för att man inser att ”Jäklar, de som har vapen kan ju faktiskt vinna genom att skjuta oss”.

Jag kan själv uppriktigt säga att jag inte alltid hållit mina nuvarande favoritlag varmast om hjärtat. Har haft andra favoritklubbar i mina unga år, men då handlade det mer om att man höll på ett lag för att kompisarna gjorde det. När man däremot upptäcker ”sitt eget” lag så är det en annan sak. Då är det en form av kärlek. En kärlek som inte direkt går att förklara. Man kan inte sätta det svart på vitt varför man gillar laget, utöver de som säger ”för att de är bra”. Det är lite som att bli kär i verkligheten. Det är inte alltid man klarar av att beskriva varför man är kär eller vad det är man ser hos den andra individen. Det bara är någonting.

Därför kan det kännas så tungt när en annan del i den kärleksrelationen bara sviker en. Jag tänker då främst på spelare som ständigt under sin tid i klubben bedyrar sin kärlek till den och dess fans, bara för att sedan göra något som egentligen aldrig en skulle komma på tals. Ett sådant exempel är Fernando Torres som många gånger påtalat sin kärlek till Liverpool, jag vill också minnas att han hävdat att han aldrig skulle kunna spela för en annan engelsk klubb än ’Pool. Lik förbannat skrev han på för Chelsea häromdagen.

Då måste man ändå ha en viss respekt för spelare som faktiskt är ärliga med vad de gör. Benoit Assou-Ekotto i Tottenham till exempel. Han är ärlig med att han spelar fotboll för att han är bra på det, det är hans yrke. Han går inte ut och påstår sig ha en stor kärlek till klubben bara för att vinna supportrarnas kärlek. Det behövs inte. Så länge man bara gör sitt jobb så blir man ändå accepterad.

Ska man uttala sig om sin astronomiska kärlek till klubben och dess fans, då bör man faktiskt vara det. Man bör vara hängiven och dedikerad till klubben. Det finns ett flertal sådana spelare som verkligen bör hedras. Några snabba exempel kan ju vara Ryan Giggs i Manchester United, Raúl som spelade länge i Real Madrid och Fredrik Risp som sagt att "Jag skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än att spela för en annan allsvensk klubb än Mesta Mästarna!”

Nej, härmed efterfrågas mer ärlighet och äkta kärlek. Ut med plastamöget!